Nå, hur gick det då i backarna? Ja, för det första så visste jag inte att man skulle känna sig som en michelin-gubbe i full skidmundering. När jag hade fått på mig pjäxor, skidor och stavar kände jag mig mer orörlig än någonsin. Jag började försöka röra mig framåt vilket inte gick särskilt bra. Så fort det gick lite uppför och nu menar jag liiite, så gled jag tillbaka bakåt. Så småningom lyckades jag ta mig fram till en knapplift och innan liftkillen hade hunnit säga någonting gav jag honom en desperat blick och sa: "Jag behöver all hjälp jag kan få." Så sant som det var sagt, men ner kom jag i alla fall. Och roligt var det. Tur att ingen hörde peptalket till mig själv under nerfärden. "Kom igen nu, Helena. Sväng!", "Åh, herregud, nu går det lite fort." samt "Jag måste åka ner. Det finns inget annat alternativ."
Missöde 1: Jag la mig platt som en pannkaka uppe på en fjälltopp med skidorna i kryss och fick baxas upp av goda vänner (läs: lyftkran).
Missöde 2: Jag var två centimeter från att köra rakt ned i ett vattenfall.
Missöde 3: Jag glömde att ta reda på hur jag skulle få av pjäxorna från skidorna och stod därför och funderade på det en längre tid innan jag såg hur någon annan gjorde.
Men det gick bra ändå det här! Jag vågade och vann. Och jag har fått något mer roligt att irritera mig på: män som pratar i mobiltelefon medan de åker slalom nerför backen. Gillas inte!
Åh det låter som ni hade en härlig resa och det blev ju lite skidåkning iallafall! Vattenfalls-incidenten hade jag gärna velat se! :-D Massa kramar till dig gumman, vi måste ses snart! Och snart har vi krypavstånd till varandra. :-) Kram Tiina
SvaraRadera