Nu är det alltså dags. I alla år har jag gjort mitt yttersta för att slippa undan, men nu går det inte längre. April 2011 är en historisk månad eftersom Sara Helena Marcusson kommer att trotsa alla högre makter och åter ställa sig på ett par skidor. Förra gången var 1997 och platsen var Sunne. På den tiden var jag 14 år gammal och trodde att allt var möjligt. Nu, nästan 28 år gammal, vet jag att så inte är fallet. Vissa saker ska man hålla sig i från. Men min klokhet till trots tänker jag strunta i det.
Vad hände då 1997 i Sunne som gjort att jag sedan dess avböjt alla trevliga anbud om skidåkning?
- Jag ramlade i liften och lyckades fälla halva kön samt min gympalärare.
- Jag höll på att inte komma ur sittliften och såg mitt liv passera revy framför ögonen.
- Jag blev påkörd av en snowboard när jag gående var på väg nerför den röda backen.
- Behöver jag fortsätta?
Så, hur tänker jag nu? Jo, jag tänker mig själv till fjälls på härliga långskidor borta från all civilisation och alla människor som kan komma till skada i min framfart. En filosofisk meditativ resa genom den svenska naturen. Hoppas nu bara att det inte finns några flera iden med arga björnar dolda i vildmarken som man kan köra ner i, för så roligt ska vi inte ha! Men nu gäller det att gå in med en positiv inställning. Jag antar att Stenmarks korta, men tänkvärda ord bör vara min ledstjärna i påsk: "De´ e´bar´ å åk." Just det, ja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar