Diskpaus och filosofiska tankar

Det finns tillfällen i livet då man önskar att man hade diskmaskin. Nu är ett sådant tillfälle då jag har tagit paus för att jag inte orkar diska allt på en gång. Men jag tänker väldigt bra när jag diskar. Just nu funderar jag mycket över vilka vändningar livet tar och hur man bäst bör förhålla sig till dem. En låt som har inspirerat mig i sammanhanget är James Blunts "No tears". Den handlar om att rakryggad möta motgångar och inse att det är sorger som gör dig stark. Det stämmer väl till en viss del, men ibland är det ju tvärtom. Texten inspirerar mig i alla fall genom att hoppfullheten kring livet lyser igenom. Man kan inte alltid styra livets skeenden, men man kan försöka påverka sitt förhållningssätt till det som händer.

Don’t I know it? Nobody has to say
I’ve been lucky. Guess I was born that way.
I thank my father, his absence has made me strong.
And I love my mother but she had troubles with God.

No tears for the life that you've led
You've had angels in your head
Did you hear them singing in the end
All the things that you’ve seen
All the things that could have been
Well I've been everything I want to be
So, no tears, no tears for me

Yeah, I’ve bathed in sunshine but cherished the fading light
And I heard my heartbeat faulter on a winter’s night
I loved a woman but she didn’t hear my prayers
So Lord, oh Lord, I’m yours
No tears

Cause someone somewhere's going home tonight
Trying to understand the sacrifice
So save your tears for those left behind

För det är ju så att varje liv är unikt. Ingens liv är det andra likt. Det är ju därför livet är så mirakulöst. Idag fick jag den där välbekanta betryggande känslan av att allt är som det ska, att jag är där jag ska vara, att jag gör det jag ska göra, att jag träffar de människor det är meningen att jag ska träffa och att jag ska slappna av därför att det finns ögon som vakar. Ingen väg är helt rak, men trots det måste man vandra den ändå.

Detta får mig att tänka på en berättelse av Karen Blixen. Det är en saga om en man som vaknar en natt och får höra ett förfärligt ljud och springer ut. Han snubblar och ramlar och vacklar. Han ramlar i diken och slår sig. Hela natten är han ute och kan inte förstå varför han har blivit utsatt för sådana prövningar. Så småningom hittar han tillbaka till sitt hus igen. Medan man berättar sagan ska man rita vägen som mannen springer genom berättelsen. I slutet av sagan ser man att det man ritat har blivit en stork! Storken är en symbol för livet och pånyttfödelsen. Åh, jag älskar denna sagan! Mannens till synes omotiverade prövningar visar sig bli till något meningsfullt i slutändan trots alla sidovägar och fall under vägen. Så tycker jag om att betrakta livet...