Summering: fjällen

Nå, hur gick det då i backarna? Ja, för det första så visste jag inte att man skulle känna sig som en michelin-gubbe i full skidmundering. När jag hade fått på mig pjäxor, skidor och stavar kände jag mig mer orörlig än någonsin. Jag började försöka röra mig framåt vilket inte gick särskilt bra. Så fort det gick lite uppför och nu menar jag liiite, så gled jag tillbaka bakåt. Så småningom lyckades jag ta mig fram till en knapplift och innan liftkillen hade hunnit säga någonting gav jag honom en desperat blick och sa: "Jag behöver all hjälp jag kan få." Så sant som det var sagt, men ner kom jag i alla fall. Och roligt var det. Tur att ingen hörde peptalket till mig själv under nerfärden. "Kom igen nu, Helena. Sväng!", "Åh, herregud, nu går det lite fort." samt "Jag måste åka ner. Det finns inget annat alternativ."

    Missöde 1: Jag la mig platt som en pannkaka uppe på en fjälltopp med skidorna i kryss och fick baxas upp av goda vänner (läs: lyftkran).

Missöde 2: Jag var två centimeter från att köra rakt ned i ett vattenfall.

Missöde 3: Jag glömde att ta reda på hur jag skulle få av pjäxorna från skidorna och stod därför och funderade på det en längre tid innan jag såg hur någon annan gjorde.

   Men det gick bra ändå det här! Jag vågade och vann. Och jag har fått något mer roligt att irritera mig på: män som pratar i mobiltelefon medan de åker slalom nerför backen. Gillas inte!

En fjälla drar till fjällen

Nu är det alltså dags. I alla år har jag gjort mitt yttersta för att slippa undan, men nu går det inte längre. April 2011 är en historisk månad eftersom Sara Helena Marcusson kommer att trotsa alla högre makter och åter ställa sig på ett par skidor. Förra gången var 1997 och platsen var Sunne. På den tiden var jag 14 år gammal och trodde att allt var möjligt. Nu, nästan 28 år gammal, vet jag att så inte är fallet. Vissa saker ska man hålla sig i från. Men min klokhet till trots tänker jag strunta i det.

  Vad hände då 1997 i Sunne som gjort att jag sedan dess avböjt alla trevliga anbud om skidåkning?

1. Jag ramlade i liften och lyckades fälla halva kön samt min gympalärare.
2. Jag höll på att inte komma ur sittliften och såg mitt liv passera revy framför ögonen.
3. Jag blev påkörd av en snowboard när jag gående var på väg nerför den röda backen.
4.  Behöver jag fortsätta?

Så, hur tänker jag nu? Jo, jag tänker mig själv till fjälls på härliga långskidor borta från all civilisation och alla människor som kan komma till skada i min framfart. En filosofisk meditativ resa genom den svenska naturen. Hoppas nu bara att det inte finns några flera iden med arga björnar dolda i vildmarken som man kan köra ner i, för så roligt ska vi inte ha! Men nu gäller det att gå in med en positiv inställning. Jag antar att Stenmarks korta, men tänkvärda ord bör vara min ledstjärna i påsk: "De´ e´bar´ å åk." Just det, ja...