Mina smultronställen

Min lilla, lilla balkong har förberetts inför sommaren. Härlig röd stol inköpt och fällbordet uppsatt! Grannen under fick nästan en järnstav i huvudet när den ramlade ner på hans balkong, men det gick bra som tur var. Jag har även satt ut en liten fällstol till en vän och lagt en matta á la 50-tal på cementgolvet. Solen skiner, fåglarna kvittrar och balkongen viskar just nu: "Kom och sätt dig och läs!"

  För övrigt har jag just sett en spelfilm om skolan. "Tusen gånger starkare" hette den och visst, den var väl inte så dum egentligen. Den handlade om genusperspektiv i en klass och om hur svårt det är att ändra genusmönster. Men som vanligt så skildras ju alla lärare som karikatyrer som gör och säger saker som skulle vara helt omöjligt att komma undan med i verkligheten. Tröttsamt detta. För att ta ett exempel så skriker en lärare i helklass till en elev att hon ska fixa sina privata problem utanför skolan och att han annars kan hjälpa henne att komma i kontakt med en kurator. Klassen skrattar och säger att de ska hjälpa till att beställa tid. Läraren varken säger eller gör något mer åt situationen. Går det till så i dagens svenska skola? Svar: NEJ!!!!!!! Kontentan? Jo, myten om att alla sveriges lärare är dåliga människor som inte fattar någonting späs på ännu mer genom sådana här filmer. Kan inte någon göra en film om hur det faktiskt är istället? Att skildra karikatyrer är lätt. Att skildra realistiska människoporträtt är svårt, men det är det som behövs i moderna skolfilmer!

Livets outgrundliga mysterier

1. att toalettrullen alltid behöver bytas ut
2. att mina blommor alltid behöver vatten
3. att mina återvinningsbehållare alltid är fulla
4. att tvättstället alltid behöver tvättas
5. att jag har disk som står överallt fastän jag bara äter ett mål om dagen hemma
6. att jag alltid får upp fel nyckelknippa först ur väskan oavsett om jag ska låsa upp på jobbet eller hemma
7. att det alltid behöver dammsugas och dammas
8. att jag alltid har tusen projekt på gång
9. att jorden är rund och vi inte ramlar av
10. Och.... det mest mystiska och outgrundliga av allt: att jag med gott samvete struntar i att ordna upp bland alla vardagsmysterier och kollar på film istället!

Fredagskoma

Klockan är tio över nio och jag funderar på att gå och lägga mig. Till och med att ligga i soffan känns som en utmaning och jag somnade till och med till en svensk film för en stund sen. Illa! Och den här veckan kan jag ju inte säga att det har varit så mycket på jobbet. Visserligen har jag vikt 23 pappershundar idag, men det borde inte ha gjort mig så här trött. Jag blir ju inte piggare till sinnes av att veta att jag dessutom har ett berg med kläder högt som Kebnekaise som behöver strykas och jag har inte dammsugit på ett deccennium. Jag skulle vilja ha en egen husalf. Såna som finns i Harry Potter som kan gå omkring och småstäda och fixa saker. Jag skulle vara jättesnäll mot min. Någon som har någon till låns?

Jösses, nu så finns det ingen återvändo!

Nu har jag gjort det! Nu är flygbiljetten till Barcelona köpt och betald. Den 4 juli åker jag till Spanien för att pilgrimsvandra på franska leden till Santiago de Compostela. Det känns helt surrealistiskt att denna svärmiska idé nu faktiskt är på väg att bli verklighet.  Det här kommer bli ett äventyr. Men lite nervös är jag allt... men jag ska göra det här. Jag ska göra det här. Jag ska göra det här.

Vardagsbetraktelser 3: jag blir lycklig av elevkramar

Ja, det är bara att konstatera att det bästa som finns med att vara lärare är alla goa kramar man får av sina sötnosar till elever. Jag har valt världens bästa yrke vad gäller hög utdelning av kramar. Barns kravlösa kärlek och tillit är så inspirerande och uppmuntrande. Den får mig att bli glad varje dag på jobbet.

                                 

                                                 

Ack, ljuva löningsdag!

Jag tycker om att få lön. Varje månad finns det anledning att belöna sig själv lite extra på löningsdagen. Dagens belöning är en maffig kebabpizza och så har jag hyrt sex filmer. Ja, jag ska ju inte se dem till imorgon utan det är veckohyra. Dessutom har jag varit inne i den fantastiska affären Ametistgrottan och köpt lite rekvisita till min andliga utveckling. Dvs. krucifix, ljusstake som ser ut som två händer, stenask och en härlig Venus-amulett som ska skydda och stärka min kvinnlighet och dra till sig massa kärlek. Det ni! Ingenting är trevligare än att shoppa loss i New Age-affärer. Sen har jag hunnit med att simma lite också, så nu är det filmfrossa som gäller.

Venus-amulett

Vardagsbetraktelser 2: Sommaren är här

Åh, nu har mitt underbara japanska träd slagit ut på Hjortmosseskolans skolgård! Det är så mycket roligare att komma till jobbet när det där trädet hälsar godmorgon med sin fantastiskt prunkande prakt. Sommar, sommar, sommar... la la la la la la la. Det är ljust när jag går upp och det är ljust när jag går hem. Jag har känslor som jag knappt kom ihåg att jag kunde känna då när jag pulsade till jobbet i -15 grader i snöstorm. Och jag känner att den kreativa kraften börjar svischa runt i magen. Kan det möjligtvis bli början till en bok den här sommaren? Jag vet att jag säger det varje sommar, men jag har ju ändå förfärdigat en bok så någon gång blir det en till. Jag har i alla fall börjat sommar-eran med att skriva en gitarrlåt. Inte den vackraste låt jag skrivit, men den har pondus i texten och är bra att sjunga när man är arg. Jag har varit ganska arg till och från nu ett tag så jag behövde väl ett sätt att få ut mina känslor. Då fungerar alltid gitarren och pianot perfekt. Men nu var det ju egentligen inte det jag skulle skriva om utan mitt fantastiska japanska träd. Varje gång jag ser det vill jag skutta ut från skolan och lukta på blommorna. Tjuren Ferdinand och jag - vi hade kunnat bli vänner!

                                    

Häng dom högt!

Dessa jävla giriga hopplösa människor som gång på gång saboterar tågsträckan Agnesberg-Bohus... Dem börjar jag tröttna på. De leker med allas vår värdefulla tid. Det har hänt säker fem, sex gånger nu att det har saboterats på sträckan och alla står handfallna. Är det inte dags att sätta in vakter eller övervakningskameror så att det här får en lösning? Ibland önskar jag att jag hade levt i en värld där Clark Kent alias Stålmannen kan ordna upp allting. Det hade varit så skönt. Nu blir det väl så att man får gå och hoppas på att uslingarna får högvoltsström i sig och genom detta förstår att det är dags att sluta med dumheterna. Då kanske de kan lämna gravarna på Östra begravningsplatsen ifred också. Ynk ynk... Jag vill åka tåg till jobbet imorgon. Och därifrån. Inte buss.

SJ, SJ, gamle vän, finns det kvar nån koppar än?
I Bohus ser det illa ut. Snart hörs ditt sista tut...

Så smurfigt!

Jag har just hittat världens roligaste låt. Den kommer att gå varm på youtube. "Jävla smurfar" heter den och jag tror det är Stefan Rudén som får ett psykbryt under inspelningen av Klasse Möllbergs "Banarne i Smurfland". Jag bekänner redan nu att jag älskar smurfarna. Det yttrar sig på flera olika sätt. Bland annat har jag många härliga smurflåtar på min spotify-lista och då menar jag inte såna där moderna pophits med smurfarna. Nej, det är de gamla härliga sångerna. Kommer ni ihåg "Gammelsmurfs vaggvisa", "Smurfsången", "Hallonsaft" och "Håller du i mig, så håller jag i dig"? Det är söta tidlösa sånger som man blir riktigt glad av. Nej, nu ska jag gå och smurfa. Och till er kära läsare länkar jag till dagens godnattvisa "Jävla smurfar". Håll till godo...

                                                                                                     

Vardagsbetraktelser 1: te kan mögla

Inte visste jag att te kan mögla. Ja, nu menar jag alltså inte själva tebladen, utan gammalt färdigbryggt te. Men det kan det. Nu när jag kom tillbaka från fjällen och skulle diska en kvarglömd tekanna så var det gröna små öar i teet. Livet är fullt av lärdomar. Om jag hade varit duktig och som annars varit kvinnogenerationen Marcusson-Grundstrands duktighetskomplex troget, så hade jag inte lärt mig det här. Det är nog bra att emellanåt försöka bemästra sin strävan om ett hem i perfektion. Jag vet ju att jag har pedantiska drag. Ta det här med att mattfransarna alltid måste ligga i ordning. Är det normalt beteende att alltid se efter om de ligger perfekt? Nej. Sen har vi ju det här med mitt ytterst välstrukturerade filmbibliotek. Bokstavsordning och siffermärkning. Det är jag visserligen stolt över, men nu förbjuder jag mig själv till att vara så nogrann med något annat. Det tog dock flera månader innan jag vande mig vid att ha böckerna i bokhyllan och cd-skivorna lite hipp som happ. Det kändes inte riktigt tillåtet på något sätt. Då kan man fråga sig. Vadå, har jag inte makten över mitt eget hem? Bestämmer inte jag själv hur jag vill ha det? Jo visst, du och dina otaliga principer om hur allting bör göras på rätt sätt. Och dessa principer har du inte alltid skaffat dig själv. De har kommit in i din ryggrad som ett brev på posten medan du ännu var ung och påverkningsbar. Så jag tror att det är bra att utmana sig själv ibland och vara lite motsträvig. Kanske borde jag gå och röra om lite i filmhyllan nu bara för att reta mig själv? Jag behöver definitvit mer träning. För efter varje gång min älskade pappa har varit och hälsat på mig ställer han alla fotografier på pianot i oordning bara för att det är så roligt att se på när jag blir förbaskad och ställer tillbaka dem på deras "rätta" platser. Det kanske är ett mål i sig att lära sig att klara av att ha sitt hem i kaotisk oordning en vecka utan att känna den där kvinnliga fåniga känslan av skuld gentemot sig själv.

   Te kan alltså mögla. Jag ska prova om något mer spännande kan mögla. För så fint väder som det är nu och kommer vara framöver - vem har tid att vara pedant?

Sommarlängtan á la svenskt 50-tal

När jag åkte till fjällen i torsdags så var det fortfarande trevande vår. Nu så blommar de japanska träden på Wieselgrensplatsen och björkar och blommor prunkar runt om i Göteborg. Det är i princip sommar och det känns fantastiskt! Som en inledning till sommaren 2011 åkte jag och vännen S-M igår Göteborgshjulet. Dyrt som skam, men det var det värt för det var så vackert att se Göteborg från ovan. Man upptäcker nya saker om sin stad när man byter perspektiv. Till exempel vet jag nu att ett hus i innerstan har en tennisplan på taket. Jag har också blivit påmind om att jag bor i världens trevligaste stad.

Idag när jag vaknade så kände jag den där speciella, förväntansfulla känslan inför sommaren och livet. Jag längtar till sommarsverige och hör Kents "Sverige" brusa i öronen tillsammans med Hasse Ekmans härliga 50-talskomedi "Sjunde himlen" om en bussresa genom Italien. Snart är det sommar! Snart är det sommar! När verkar väl livet enklare och roligare än i en svensk 50-talsfilm? Svenskt 50-tal = sommarkänslor. Håll till godo med länken till den fantastiska "Bussvisan". Texten är naturligtvis skriven av ingen mindre än Hasse Ekman.

                             Ett slag för kollektivtrafiken?

Vikten av vänskap

Den senaste tiden har jag återigen tänkt mycket på hur lyckligt lottad jag är, just för att jag har så underbara vänner. Vänner som uppskattar mig för den jag är, vänner som stötter och hjälper, vänner att göra roliga saker med - vänner att utvecklas med. Det sägs att man ska se varje människa i sitt liv som en hjälpare som sänts i ens väg för att få en att växa som människa. Jag är övertygad om att det är så. Varje dag lär jag mig viktiga saker om livet och mig själv genom de fantastiska människor som jag har omkring mig. Tack för att ni finns!

  

                     "Vänner är familjen vi väljer åt oss själva."

Summering: fjällen

Nå, hur gick det då i backarna? Ja, för det första så visste jag inte att man skulle känna sig som en michelin-gubbe i full skidmundering. När jag hade fått på mig pjäxor, skidor och stavar kände jag mig mer orörlig än någonsin. Jag började försöka röra mig framåt vilket inte gick särskilt bra. Så fort det gick lite uppför och nu menar jag liiite, så gled jag tillbaka bakåt. Så småningom lyckades jag ta mig fram till en knapplift och innan liftkillen hade hunnit säga någonting gav jag honom en desperat blick och sa: "Jag behöver all hjälp jag kan få." Så sant som det var sagt, men ner kom jag i alla fall. Och roligt var det. Tur att ingen hörde peptalket till mig själv under nerfärden. "Kom igen nu, Helena. Sväng!", "Åh, herregud, nu går det lite fort." samt "Jag måste åka ner. Det finns inget annat alternativ."

    Missöde 1: Jag la mig platt som en pannkaka uppe på en fjälltopp med skidorna i kryss och fick baxas upp av goda vänner (läs: lyftkran).

Missöde 2: Jag var två centimeter från att köra rakt ned i ett vattenfall.

Missöde 3: Jag glömde att ta reda på hur jag skulle få av pjäxorna från skidorna och stod därför och funderade på det en längre tid innan jag såg hur någon annan gjorde.

   Men det gick bra ändå det här! Jag vågade och vann. Och jag har fått något mer roligt att irritera mig på: män som pratar i mobiltelefon medan de åker slalom nerför backen. Gillas inte!

Jag överlevde!

För alla som har oroat sig hela påskhelgen för om jag har alla ben i behåll så jag kan konstatera att jag överlevde skidresan. Det var till och med roligt. Fortsättning följer efter en liten promenix in till vårhärliga Göteborg med grannen. För övrigt hittade jag just ett citat jag gillar:

Precis så! Och nu tänker jag gå ut och till fullo leva ut resten av denna dagen också.

Rederiet = riktigt roligt

Under mina dagar med influensa så hittade jag en gammal jubileums-dvd med Rederiet gömt i min dvd-samling. På denna dvd fanns minnesvärda avsnitt med. Jag började titta och skratta och skratta och skratta. Samtidigt fascinerades jag över hur b serien var redan från början. Och ändå, underbar på något sätt. Alla fifflar, alla smugglar knark, alla har hemliga kärleksaffärer och ALLA bor på båten Freja och har och/eller vill inte ha något övrigt liv. De jobbar jämt och är så nöjda med det.

      Efter att dvd:n var slut började jag söka efter gamla avsnitt på youtube, utan något hopp om något napp. Men hör och häpna, det finna massor med avsnitt utlagda på nätet. Så nu är jag alltså fast i första säsongen. Min favoritkaraktär är Renate Dahlén spelad av Suzanne Reuter; ständigt förbannad. Och så naturligtvis den roliga mannen som alltid kommer med exotiska djur till båten - som alltid rymmer. Mitt favoritklipp på youtube hittills är: "Håkan har rymt"

 

En fjälla drar till fjällen

Nu är det alltså dags. I alla år har jag gjort mitt yttersta för att slippa undan, men nu går det inte längre. April 2011 är en historisk månad eftersom Sara Helena Marcusson kommer att trotsa alla högre makter och åter ställa sig på ett par skidor. Förra gången var 1997 och platsen var Sunne. På den tiden var jag 14 år gammal och trodde att allt var möjligt. Nu, nästan 28 år gammal, vet jag att så inte är fallet. Vissa saker ska man hålla sig i från. Men min klokhet till trots tänker jag strunta i det.

  Vad hände då 1997 i Sunne som gjort att jag sedan dess avböjt alla trevliga anbud om skidåkning?

1. Jag ramlade i liften och lyckades fälla halva kön samt min gympalärare.
2. Jag höll på att inte komma ur sittliften och såg mitt liv passera revy framför ögonen.
3. Jag blev påkörd av en snowboard när jag gående var på väg nerför den röda backen.
4.  Behöver jag fortsätta?

Så, hur tänker jag nu? Jo, jag tänker mig själv till fjälls på härliga långskidor borta från all civilisation och alla människor som kan komma till skada i min framfart. En filosofisk meditativ resa genom den svenska naturen. Hoppas nu bara att det inte finns några flera iden med arga björnar dolda i vildmarken som man kan köra ner i, för så roligt ska vi inte ha! Men nu gäller det att gå in med en positiv inställning. Jag antar att Stenmarks korta, men tänkvärda ord bör vara min ledstjärna i påsk: "De´ e´bar´ å åk." Just det, ja...